drygtfyrtio

Det är nu det börjar, förfallet alltså. Det är nu jag ska explodera i vikt (uppåt), det går bara utför, det roliga är över och nu har man bara ålderdomen att se fram emot, eller??

Jag tycker faktiskt det är helt tvärtom. Det är nu jag har kommit till en punkt i livet där jag någorlunda faktiskt vet vem jag är och vad jag står för.
Jag har hittills haft ett underbart liv med en underbar man och 2 underbara barn. Vi har allt det vi behöver och kan unna oss något också, som att resa, vi älskar att resa tillsammans.
Jag har lyckan att ha min gamla mamma fortfarande i livet och hon har upplevt både barn och barnbarn. Tyvärr hann inte min pappa med det.
Jag har provat på en hel del olika jobb och kommit fram till att nu trivs jag med det jag gör och har en hel bunt underbara arbetskamrater.
Jag har gått på många törnar som troligtvis alla gör och lärt mig en massa på vägen, det kallas, tror jag, för erfarenhet. Det är i alla fall inget jag skulle vilja vara utan!!!

Just nu ser jag bara fram emot resten av livet. Nu lättar det i horisonten och jag ser att det bara blir ljusare och ljusare.
Det är nu jag som fru, mamma och livskamrat börjar ha lite "egentid" utan dåligt samvete. Nu kan jag ägna mig lite åt mig själv och börja leva det sociala livet igen med min väninnor, åka i väg med min man med barn hemma samt ha orken att ägna mig åt min passion, att sjunga i kör.

Känns helt rätt för mig. Jag som befinner mig "mitt i livet"!!!