Ny blogg
Hemligheter är roliga!
Det drar ihop sig till födelsedag för min äkta hälft. I morgon smäller det. Dels fyller hon år och dels blir det fest, kul värre. Redan i kväll kommer dock tjocka släkten för en mer traditionell uppvaktning så hon är hemma nu och förberder detta. Notera att det var på eget initivativ hon gör det.
Vad hon inte vet är vad hon kommer att få. Självklart kan man tycka och så är det väl. Men visst är det roligt att gå och bära på hemligheter (positiva sådana vill säga....). Att kunna lägga något ord här och var som kan antyda att vad det handlar om utan att man avslöjar hemligheten. Nästan samma känsla som när man lekte med elden i 5-års åldern. Farlig nära en skogsbrand men ändå under kontroll.
Nästa steg i hemlighetsmakeriet är ju själva avslöjandet av den. Hur når man högst effekt, hur får man till en riktigt bra överraskning? Det räcker ju inte med att personen blir glad, det måste ju ske med lite finess tycker jag.
Har i detta fall en fundering på att göra det som en trestegsraket där olika bitar presenteras efter hand för att slutligen bilda en helhet. Det tvingar "offret" att tänka, fantisera och hoppas. Själva avslöjandet blir då en del av själva presenten. Hur har ni gjort? Vad har ni lyckats bra med och när föll det platt?
Man har ju bara en chans så nu måste jag nog förbereda de sista detaljerna. Vi får se hur uppskattat avslöjandet blir och hur själva presenten mottas.
Ta hand om dig, det är ingen annan som gör det åt dig!
PANIK!!! Snart 40!!!
Jag tycker faktiskt det är helt tvärtom. Det är nu jag har kommit till en punkt i livet där jag någorlunda faktiskt vet vem jag är och vad jag står för.
Jag har hittills haft ett underbart liv med en underbar man och 2 underbara barn. Vi har allt det vi behöver och kan unna oss något också, som att resa, vi älskar att resa tillsammans.
Jag har lyckan att ha min gamla mamma fortfarande i livet och hon har upplevt både barn och barnbarn. Tyvärr hann inte min pappa med det.
Jag har provat på en hel del olika jobb och kommit fram till att nu trivs jag med det jag gör och har en hel bunt underbara arbetskamrater.
Jag har gått på många törnar som troligtvis alla gör och lärt mig en massa på vägen, det kallas, tror jag, för erfarenhet. Det är i alla fall inget jag skulle vilja vara utan!!!
Just nu ser jag bara fram emot resten av livet. Nu lättar det i horisonten och jag ser att det bara blir ljusare och ljusare.
Det är nu jag som fru, mamma och livskamrat börjar ha lite "egentid" utan dåligt samvete. Nu kan jag ägna mig lite åt mig själv och börja leva det sociala livet igen med min väninnor, åka i väg med min man med barn hemma samt ha orken att ägna mig åt min passion, att sjunga i kör.
Känns helt rätt för mig. Jag som befinner mig "mitt i livet"!!!
Pigsamt, förlåt pinsamt
Jag blir så trött på denna inskränkthet. Vad är det för skillnad på om någon kommer hem till mig och målar eller om personen får betalt för att städa? Ingen enligt mig.Skulle ju vara lika kränkande i bägge fallen, eller? Genom att nedvärdera en hel yrkesgrupp på detta sätt så odlar man ju klassamhället. Om någon städar efter mig på jobbet eller hemma har väl ingen betydelse bara det sker på rättvisa villkor. Vilket man får genom vita jobb.
Jag vill påstå att avdragsmöjligheterna hjälper oss att komma från det sk klassamhället, om nu det finns... Istället för att många jobbar svart till låg ersättning och utan trygghet kan fler få riktiga jobb med all trygghet som där hör till. Ett riktigt jobb innbär inte bara trygghet utan ger också en stärkt självkänsla hos den enskilde.
Begreppet "Klassamhälle" är ju något vi levt med sedan älven brann och vi har alla vår egen bild av vad det innebär. Men vem bestämmer vilken klass man tillhör? Hur vet man att man bytt klass, om man nu gör det? Vem är klassförälder och vart åker vi på klassresa, får man gå om en klass? Ja, frågorna är många. Jag tror att vi själva väljer att placera oss i något fack beroende på vår egen självbild och vår självkänsla. Det är ju alltid lättare att vara ett offer, då behöver jag ju inte själv ta ansvar. Nä, klassamhället tycker jag vi skall begrava helt, det är fetute! Vi är alla människor med lika mycket värde. Det spelar väl ingen roll hur mycket man tjänar i månaden, det är hur vi är mot varandra som räknas.
Fest till helgen!
Vi skall ha fest till helgen. Ett måste då man fyllt 40 enligt vissa. En fest låter på avstånd både kul och enkelt. Man fixar lite mat och därtill dryck, bjuder in folk och vips har man en fest. Men ju närmare man kommer desto mer arbete och tankeverksamhet krävs. Bara maten kan ge en gråa hår. Skall man laga själv eller köpa? Varm eller kall mat? Kött eller fisk, osv. Med drycken är det lättare. Köp hem öl, vin och cider samt lite alkoholfritt så fixar det sig. En rejäl välkomstdrink gjord på vitt vin och fruktsoda brukar ge en bra start.
Nästa fråga att ta ställning till är om man skall ha några aktivieteter. Ett måste enligt mig. Om man blandar många olika människor som inte känner varandra så gör det att folk börjar prata med varandra och då blir det mycket roligare. Frågan som man då ställs inför är vad skall man ha för aktiviteter. Så många som möjligt måste ju tycka att det är roligt att delta, det får inte bli pinsamt och gästerna måste ha kul. Ett vanligt musikquiz är poppis men lite uttjatat. Så min fundering är vad brukar ni hitta på när ni har fest? Tips emottages tacksamt.
Hade själva tänkt köra lite frågor om vårt födelseår, frågor om deltagarna samt lite allmänbildningsfrågor i olika omgångar. Kan nog komma att bli kul bara jag hittar rätt nivå. Förberedelserna går vidare och i kväll bär det av till stadens köpcentrum för en första inhandlingsomgång.
Hur tänker vi egentligen..
när det gäller vår invandrarpolitik? Lyssnade på radion i bilen nu på morgonen då man pratade på hur vi skall utvisa personer som inte får asyl i Sverige. Låter skrämmande tycker jag, att tvångsutvisa människor åter till sitt forna hemland där det råder kaos och krig. Man skulle försöka uppmuntra flyktingar till att återvända med ett särskilt bidrag för att slippa tvångförvisa dem. Klokt kanske men är det verkligen där skon klämmer? Är det inte snarare så att man som flykting är rädd för förföljelse och våld. Löser vi då flyktingarnas problem? Icke enligt mig.
Jag reagerar också på det sätt vi i Sverige hanterar flyktingar. Först släpps de in för att sedan placeras i stora bostadsområden i väntan på att deras asylansökningar skall hanteras. Väl i dessa sk flyktingförläggningar tvingas många vänta både länge och väl på att det skall få svar. Man lär sig språket, vissa skaffar sig jobb, man bildar familj, barnen börjar skolan mm. Sedan kan man helt plötsligt en vacker dag få beskedet om att man inte är välkommen i landet och att en utvisning skall ske. Hur humant är detta? Nej, här måste vi få en ändring tycker jag. De som söker asyl måste ju få svar inom en rimlig tid (läs tre månader), så att de har en chans att ta sig vidare i livet. Antingen här i Sverige eller i ett annat land. Att utvisa människor till det land de har flytt ifrån känns ju i hjärtat konstigt. Låter och är i mitt tycke helt ologiskt. Nej, vi måste tänka till. Hur svårt kan det vara?
Har passerat halvtid!
Hmm, mer än halva arbetsdagen har gått och det utan större problem. Till och med lunchträningen funkade bra även jag kände mig lite ringrostig. Tar väl ett tag innan muskelfibrerna kommer ihåg hur man hanterar hantlar och skivstång. Snart är jag tillbaka till mitt gamla jag igen....
Har också fått en del gjort, kundmöten, telefonsamtal och lite administration så nu är jag på G. Kan bli riktigt bra innan dagen är slut.
Vardagen är här, igen
Min erfarenhet säger mig att om några timmar har jag glömt att jag överhuvudtaget haft semester. Tempot kommer nog så småningom men just nu är det lite trögt.
Skall det vara så här eller finns det några knep för att snabbt komma igång och känna arbetglädje? Tips emottages tacksamt!
Träningsdags, eller inte....
Så summan av detta är att jag måste ge mig ut i skogen för ett löppass. Frågan är bara hur jag idag skall hitta motivationen. Det är varmt och vindstilla, myggen surrar tätt kring öronen hela tiden. Helt sjukt mycket av dem just nu.
Vanligtvis brukar det gå bra att bara byta om och ge sig ut men idag är det tungt. Försöker motivera mig genom att variera löppassen, lång, korta, snabba, lunkande osv. Idag tänkte jag mig ta 5 km spåret och lägga in lite övningar vid varje hel km. Det blir några backlöpningar, korta intervaller, lårgång och kanske lite längre intervaller. Det brukar kännas lättare så men idag är det tungt. Hur skall man göra för att hålla ångan uppe och tycka att det känns bra att ge sig ut? Vilka trix använder ni?
Sedan är det ju frågan om hur man skall träna för att förbränna fett. Lärde mig att man skall hålla på länge och i ett ganska lugnt temp. Det funkar väl fortfarande eller har det kommit nya rön som kan revolutionera mitt tränande?
Nåväl, det är väl vara att knyta på sig skora och ge sig ut. Tyvärr verkar min ständiga träningspartner också "lite" osugen på att ge sig ut.....
I morgon börjar jag jobba efter fyra veckors semester. Hur kul känns det?
Jakten har börjat!
Med en sorgsen jycke kvar hemma drog jag och min jaktkamrat iväg strax efter kl 07.00 fyllda av förhoppningar om en lyckad jakt. Till vår förvåning fick vi se ett äldre par sitta och fika på en parkering utanför en affär vid ett köpcentrum, man kan undra vad de tänkte.
På plats fick vi till våra pass på ett bra sätt. Tyckte inte det var länge sedan jag var där men naturen förändrar sig ständigt. Tur att man själv är den samme.... Lyckan stod oss dock inte bi, visst fick vi skjuta några bomskott var men inget som föll till marken. Märker att skyttet inte är det bästa, alltså dags att åka till skjutbanan för att öva.
Vet om att jag har lätt att stanna upp i svingen när jag skjuter men vet inte hur jag skall bli av med det. Tips emottages tacksamt.
En annan fundering som jag har är hur man kan locka duvan till sig. Vi har ett gäng bulvaner men det räcker tydligen inte. Vissa säger att man inte kan locka duvorna andra säger att det går. Vad har ni för erfarenhet?
Innan vi, lite besvikna, drog oss hemåt hann vi ta en lite tur för att kolla av passen inför bockjakten. Tänk vad lätt man kan fastna i gamla mönster. Att man sitter kvar där man brukar sitta och glömmer bort att både djur och natur ändrar sig. Nu hittade vi lite nya platser som vi faktiskt skulle kunna tänka oss att använda när det drar igång. Men tänk om bocken kommer till de gamla passen....
Familjens nav!
Som en trygg och osviklig stöttepelare finns alltid vår hund Leia, en Labratortik på drygt två år. Hon är fylld av energi, livsglädje med en obändig lust att hänga med på allt som händer. Hon har tydligt bidragit till harmoni i familjen, morgonkonfronternationerna mellan fader och döttrar har bytts ut mot ett evigt gullande med vår svarta ögonsten. Tänk vad enkelt livet vore om vi alla var labradorer, eller?
Nåväl, hon är inte bara ett puss och kramoffer, hon är även någon man kan lita på i alla väder. Arbetsivrig vare sig det gäller lydnadsträning, spårträning eller andra aktiviteter. Idag var hon med mig när jag följde med två kamrater på en golfrunda. Märktes att hon hade lite svårt att sitta still när det flög bollar i luften. Säkert sugen på att apportera.
En blogg om livet, mitt i livet!
Har man fyllt 40 förvandlas allt man gör till olika krisreaktioner. Köper man något kul till sig själv, bara för att man kan och vill så har man en kris. Lägger man lite mer tid på något man får energi av så är det en kris. Personligen tror jag att det, livet, krisen eller vad det nu månde var blir vad man gör det till. Varför skall man sluta att ha kul bara för att man har fru, två barn, hund, villa och sommarstuga? Finns ingen anledning alls.
Därför tänkte jag skriva lite om det som händer i livet, när man är mitt i livet. Tror att många känner igen sig och kan komma med mycket kloka kommentarer.
